KRIMLITTERATUR

Vi er åtte stykker, vi leser mye krim, og har en ganske god oversikt over hva som er av nye og gamle krimromaner der ute. Vi har stukket hodene våre sammen, og hver og en av oss deler her våre tre beste tips til hva du kan lese i påsken. Fire av oss presenterer i dag, og de fire neste i morgen. Her er det masse nytt, og noe litt eldre, men felles for dem alle er at dette er knallgode krimromaner du trygt kan putte med deg i sekken.

ANNE LISE JOHANNESSENS PÅSKERIMTIPS:

Myriam H. Bjerkli skriver utrolig bra. Hun er en mester i å få historiene så spennende at man sitter som klistret fast til sidene, og prøver du å legge vekk boka – ja, da finner du deg straks tilbake i sofakroken, for Samiras død er en sterk historie som man ikke slipper så lett, heller ikke etter at boka er ferdig lest.

Dette med deling av nakenbilder, og ikke minst «partydop» er ofte i media. Man hører  historier om ungdommer som tror de har kontroll, men det viser seg gang på gang at de ikke har det. Agnes Lovise Matre skriver med en god og erfaren penn. Det virker som om hun vet en del om temaet, og det gjør hun nok også. Hun er lærer på en ungdomsskole, og ser nok mye blant ungdommene som foreldrene tenker at «sånt vil ikke barnet mitt gjøre». Forhåpentligvis går ikke alle så langt som i Fritt vilt, men man vet jo aldri…

Språket i Min venn, Alice er bra og billedlig. Jeg ser den spennende historien i hodet, som en liten film. Jeg vet akkurat hvordan det ser ut der personene er til en hver tid… Persongalleriet er passe stort til å holde kontroll på de ulike karakterene. Psykologisk krim er jo min favorittsjanger, og denne thrilleren likte jeg veldig godt. Sjangeren gir alltid rom for mange tanker, og enkelte ting kan man også gruble på lenge etter at boka er ferdig lest. Mally Marlene har skrevet en knallgod debutkrim med denne.

ERNST STENBERGS PÅSKEKRIMTIPS:

Jeg leste prologen og innledningen av Inger Johanne Øens debutkrim Det du eier evig, og det var så godt skrevet at jeg var hektet etter to sider, og resten av boken artet seg seg som en real pageturner som var svært vanskelig å legge fra seg før den var ferdig lest. Inger Johanne Øen har levert en velskrevet og spennende krim og beviser med all tydelighet at hun behersker krimformatet svært godt. Språket fremstår som lettlest og svært gjennomarbeidet, og vitner om en hardtarbeidende og grundig forfatter. For her finnes ikke et eneste dødpunkt, med gode, troverdige personkarakteristikker, og med korte handlingsmettede kapitler i det som fremstår som en drivende god kriminalroman.

Det er det herlige persongalleriet som virkelig gjør inntrykk i Richard Osmans sjarmerende bøker med de aldrende privatdetektivene i seniorlandsbyen Coopers Chase. I Den siste djevelen som må dø beskrives karakterene på en måte som bringer de ut av fiksjonen og over i det virkelige liv, hvor de føles som gode, personlige venner. Den varmen og omtanken de viser hverandre er rørende og vakker, og ikke minst kommer det klart til syne hvor handlingsdyktige de er, omringet av livsfarlige kriminelle, som uten å nøle vil drepe.

Korrupt er en politikrim så velskrevet, spennende, røff og filterløs at jeg utpeker den som en av de beste politiromaner jeg noensinne har lest, om ikke den aller beste. Det er (som tittelen tilsier) korrupsjon som er tema og vi får problematikken beskrevet ned til minste detalj og helt ut i fingerspissene. Don Wilsons «Korrupt» er en bladvender fra aller øverste hylle, og skal du lese kun en politiroman i år; les denne!

GEIR TANGENS PÅSKEKRIMTIPS

Fatal hengivenhet av Keigo Higashino er den beste boken jeg leste i fjor med det desidert dårligste omslaget. Boka roper ikke på deg fra bokhylla i butikken akkurat. Men her gjemmer det seg altså gull bak gråstein. En ung alenemor bor alene i en blokkleilighet utenfor Tokyo med sin tenåringsdatter. De lever i skjul for kvinnens voldelige ex-mann. Han finner dem, kommer seg inn i leiligheten, men det ender opp med at mor og datter dreper mannen. I samme øyeblikk som mannen ligger død på gulvet, banker det på døra. Da kvinnen åpner døra, står naboen utenfor. Han har hørt hva som skjedde, og lurer på om de trenger hjelp til å kvitte seg med liket …

Den skyldige av Emma Viskic er helt ny, og akkurat kommet ut på markedet. Dette er australsk krim, og den første boka i serien om detektiven Caleb Zelic. En bok Viskic har hanket inn et lass med internasjonale priser for. Dette er moderne, hardkokt detektiv-krim som følger den amerikanske skolen, men med en twist som gjør hele fortellingen så spesiell . Caleb Zelic er nemlig døv, og det er hans synsvinkel vi følger fra begynnelse til slutt. Det å følge en person som mangler hørselen så tett, er utrolig fascinerende, og forfatteren gjør det med en fantastisk god penn. Resultatet er noe helt annet enn det du har lest før, og det er i tillegg råspennende.

Skylden man bærer er syvende bok i serien om Sebastian Bergman, og den er blant de aller beste bøkene i denne serien. Det sier i seg selv ikke så rent lite, for denne serien er blottet for dødpunkter. Her blir Sebastian Bergman ufrifivillig dradd inn i Riksmords etterforskning etter at noen har skrevet navnet hans og utfordret ham ved et likfunn i en grisebinge. Hjorth og Rosenfeldt er mestere på uptempo plott-twister som gjør at bøkene blir ulidelig spennende hele veien fra begynnelse til slutt, og det gjelder definitivt med denne også. Denne boka er et must i påskesekken dersom du har fulgt hele serien.

LOTTEN GLANS’ PÅSKEKRIMTIPS

Hela sanningen är en välskriven och spännande deckare. Cara Hunter är en av mina favoritförfattare i deckargenren, och att läsa en bok av henne känns tryggt eftersom jag vet att det kommer att vara en läsvärd bok. Jag gillar Cara Hunters sätt att skriva, både i uttryck och struktur. Hennes språk är välavvägt och håller hög kvalitet. Här gäller det som läsare också att hålla ögonen öppna, det kan komma ledtrådar som inte är uppenbara från början. Alla böcker i den här serien tar upp samhällsfenomen på ett aktuellt sätt.

En familjetragedi är en välskriven och spännande roman om relationer. Mattias Edvardsson förmår att använda språket på ett sätt som gör att jag njuter av läsningen från början till slut. Läsningen flyter helt obehindrat och varje mening har en betydelse. Uppbyggnaden av berättelsen är en välkänd form, där vi får tre stycken POVs, Bill, Karla och Jennica. Det är tre distinkta röster med olika sätt att tala till läsaren, så det blir aldrig någon tvekan om vems bild man får. Det är också röster, ord och språk som stämmer väl med karaktärerna. Jag brukar avsluta mina inlägg om Mattias Edvardssons böcker med en uppmaning att om ni inte läst något av honom är det hög tid. Den uppmaningen är i högsta grad aktuell fortfarande.

Hitra är en mycket välskriven och spännande deckare. Den är otroligt snyggt uppbyggd, och berättad på ett sådant sätt att jag bara sugs in. Det är alldeles lagom långa kapitel för att få läsflyt, och trots dryga 500 sidor så går läsandet snabbt. Hitra är svår att släppa. Det handlar inte bara om att den är spännande, utan även Samuel Bjørks sätt att skriva. Språket är mitt i prick, och de hemska händelserna till trots känner jag mig på något sätt trygg. Trygg att jag som läsare ska få en läsupplevelse, att jag ska lotsas rätt. Samtidigt är det en obehaglig historia. Hitra är både ljus och mörk på samma gång.